Den här gången tänker jag inte be om ursäkt för att jag har slarvat med bloggen. Det finns en bra anledning till det, jag har velat skriva under en ganska lång tid men ibland går det bara inte att börja… Men nu hoppas jag på att det lossnar lite.
Det här inlägget skriver jag allra främst för min egen skull, jag behöver helt enkelt skriva av mig ordentligt. Idag var det exakt fyra veckor sen som min mamma ringde och berättade att min moster blivit inlagd på Hospice. Hon har haft cancer under en lång tid, det har gått upp och ner men hon har ändå varit hemma och klarat sig rätt bra även under de sämre perioderna. Några dagar tidigare hade hon varit på sjukhus och berättade för min mamma att läkarna hade sagt till henne att, om hon inte fortsatte med några mediciner alls så kunde hon förhoppningsvis leva till jul, och med mediciner lite längre. Den 12:e december ska hennes äldsta son Marcus, min kusin, få en son. Min moster Annelies största önskan just då var att hinna träffa sitt första barnbarn. Så fick hon åka hem från sjukhuset, för att några dagar senare bli inlagd på Hospice. Helt ofattbart hur snabbt det kan gå ibland.
Torsdag morgon satte jag och mamma oss i bilen till Enköping och sjukhuset. När vi kom in på avdelningen kände jag hur den kraft jag byggt upp sedan telefonsamtalet dagen innan bara försvann. Hennes yngsta barn, Nadine, hade sovit där över natten och det första jag gjorde när jag kom var att krama om henne. Länge, länge. Annelie låg i sängen och verkade knappt kontaktbar. Så förbannat frustrerande att inte kunna göra nånting alls. Jag tog med mig Nadine ner till centrum så att hon skulle få i sig lite mat. Någon timme senare när vi kom tillbaka så var rummet tomt. Kalla kårar längs hela kroppen. Vi tittade ut genom fönstret, och där stod mamma, med Annelie i rullstol bredvid sig och rökte! Tack och lov att de bara var utanför. Ner de kom in skrattade vi åt att Annelie helt plötsligt hade sagt till mamma att hon var så röksugen, och då fick hon minsann energi till att komma ut. ”Enda gången rökningen är något bra”, skojade vi.
Vi pratade en massa minnen, skrattade och bara umgicks. Det var hemskt att se Annelie sitta och plocka bankomatkort och foton ur sin plånbok och ge till Nadine. ”Inloggningarna till min mail, min blogg och mitt konto finns på en lapp hemma” och så vidare. Att man orkar! Jag är fortfarande helt fascinerad av hur man orkar fixa sånt när man vet att ens dagar är räknade. Och Nadine, hon ställde fråga efter fråga men var också lugn. Väl förberedd, men ändå inte.
Jag och mamma sov över i Annelies och de yngsta barnens lägenhet i Bålsta på kvällen och åkte tillbaka till sjukhuset morgon därpå. Då var hon minst lika pigg. Kvällen innan hade hon fått sjuksköterskorna att köra ut henne i rullstolen när hon ville röka. Det vart så konstigt. Att läkarna några dagar tidigare sagt att det kunde röra sig om dagar, och här var hon, pigg och pratglad och skojade och skrattade. Vi åkte hem på fredagen och jag spenderade en välbehövlig kväll hemma hos storebror, svägerska, och brorsdotter tillsammans med Micke. På lördag förmiddag åkte vi tillbaka till sjukhuset. Jag hade sån ångest den dagen, minns jag. Jag satt i bilen och var på väg att börja gråta hela tiden. Jag var livrädd för att det bara hade vänt, och helt överväldigad över situationen. Jag visste inte att det skulle ta så hårt på mig, och jag trodde då att det berodde på något annat, men såhär i efterhand så förstår jag att det såklart berodde på aktuell situation. Mamma stannade över natten på lördagen och jag fick skjuts hem av morfar och Ragna. Ville bara hem och lägga mig under täcket. Innan jag gick gav jag Annelie en stor kram, höll hennes hand och sa; ”Vi ses snart”. Jag trodde att hon skulle hålla sig pigg några dagar till, jag skulle ju åka dit igen bara någon dag senare…
På måndagen jobbade jag som vanligt, men planerade att gå lite tidigare på tisdagen för att åka tillbaka till Enköping. Runt lunch ringde mamma mig och sa att sköterskan ringt och sagt att Annelie blivit värre. Men det verkade ändå inte vara någon ”panik”. Mamma skulle samla ihop sina saker på jobbet, och jag kunde vara med på ett möte jag hade på eftermiddagen, men skulle efter det skynda mig till tåget för att åka. Klockan var strax efter tolv när mamma ringde och förklarade läget. Jag skulle istället åka hem och ta bilen, hon skulle få skjuts. Micke skulle till och med åka med mig till Bålsta och ta tåget hem, eftersom att jag inte kände mig bekväm med att köra hela vägen utan sällskap. Jag hade en märklig känsla i kroppen efter det samtalet, inte alls så konstigt kanske… Kvart över tre ringde jag till mamma, eftersom jag inte kunde koncentrera mig på nånting. Jag förstod direkt. Mamma grät i telefonen och kunde bara säga: ”Vi hann inte fram….”
Nadine hann till sjukhuset i tid, hon satt och höll Annelies hand in i det sista. Jag är så ledsen över att mamma, barnens pappa, sönerna, eller jag inte hann fram. Men jag är samtidigt så glad över att hon inte var ensam när hon dog. Det var den 18:e oktober. En solig och fin höstdag, precis på dagen en månad innan hon skulle fylla 43.
Det här är nog det jobbigaste blogginlägget jag någonsin har skrivit, och förhoppningsvis kommer att skriva. Men jag tipsade själv Nadine om att hon skulle skriva, det brukar på något vis kännas lite lättare då. Då tänker inte jag vara sämre.
De senaste veckorna har varit upp och ner. Det är ännu för tidigt att tänka på samtalet till mamma, när jag satt kvar på jobbet en stund och försökte fokusera men det slutade med att jag bara struntade i allt och sprang därifrån med tårarna rinnandes. Jag sa till Micke då att han inte fick ringa mig när jag var på väg hem, då skulle jag bryta ihop. Mamma har varit ute hos barnen en hel del, och det har även jag. Jag var där i helgen, från lördag till söndag. De är så fina alla tre. Jag är så glad över att vi har fin kontakt, känns bra att kunna ställa upp för dem och det känns bra att de vet om att vi finns här. När det gäller mig själv… Ja, det går upp och ner där också. Jag är så fruktansvärt förbannad på den där jävla sjukdomen cancer. Den är vidrig. Jag fattar inte hur alldeles för unga människor tvingas lämna oss för tidigt på grund av några äckliga och hemska knutar. Usch. Känslorna ligger en del på ytan, men vi är många som hjälps åt. I fredags var jag och mamma och tände ljus på hennes mormors, morfars och någon annans släktings grav på Skogskyrkogården. Där kommer Annelie också att ligga, jag ska försöka ta mig dit så ofta jag kan och tända ljus.
På fredag är det begravning. Som vanligt ser jag alltid fram emot helgerna redan på måndagar, den här veckan hade dock kunnat få gå lite långsammare för en gång skull. Det kommer att bli en riktigt tung dag… Mycket sorg men också mycket kärlek. Efter det åker barnen med oss till Årsta. Vi ska göra roliga saker i helgen och bara kramas. Vara glada att vi lever och försöka ha det så bra det går.
Mina fina kusiner. Och Marcus som snart ska bli pappa.
På fredagen när jag kramade Annelie hejdå så sa hon till mig; ”Håll koll på barnen, se till att de sköter sig”. Jag lovade, och jag lovar fortfarande att jag ska göra det. De kommer klara sig så bra, även om de tvingats att bli lite extra vuxna lite snabbare än någon av oss trodde.
Jag avslutar det här inlägget med att säga som Marcus sa i lördags; ”Hon är inte borta, hon är bara någon annanstans”.
Finaste moster, jag saknar dig. Hoppas att du har det bra med mormor i himlen.
Sov gott.
Vila i frid
