Nu känns det äntligen lite bättre, inte helt okej att till och från känna sig golvad i nästan två veckor pga ett virus. Två dagar hade varit lagom. Detta innebär även att Micke ligger lååååångt före mig träningsmässigt denna vecka, han har varit så grym. Gått upp varje morgon klockan 5, promenerat i minusgrader 6,7 kilometer till jobbet och varit på gymmet efter jobbet. Det har inte jag gjort direkt. Jag har jobbat, kommit hem, slängt mig på soffan, gnällt, ätit middag och somnat. Varje dag. Kul tjej.

På måndag ska jag också köra igång ordentligt, håller tummarna för att yrsel även är bättre då. Inte för att yrsel generellt är så farligt, mest för att det är obehagligt att gå runt och känna sig som att man är på en finlandsfärja i storm. Nykter.

Ikväll ska jag i alla fall hem till mamma och ligga på hennes soffa istället. Kul med lite variation bland sofforna! Det blir en lugn helg, väldigt skönt. Nu hoppas jag bara på, som inför varje helg, att det inte blir så satans kallt eller grått så att vi kan ta en långpromenad med kameran i morgon. Inte lika kul med enbart gråskalor som Stockholm bjudit på mestadels den här veckan.

Och såklart… Finaste och bästa Sofia har äntligen tagit sin läkarexamen, stort GRATTIS! En av de bästa sakerna med den här våren är att hon äntligen flyttar hem igen efter en massa år i Danmark.  Dessutom så kommer vi så gott som bli grannar, speciellt om man jämför med hur det är nu…

Trevlig helg!

I låg jag och tänkte lite på 2011. Och såhär i efterhand så har det inte varit så tokigt ändå, bara hösten som varit lite tung på många olika sätt. Ska skriva lite om det sen, tänkte jag. Alltid skönt att kunna gå tillbaka och läsa också. Jag är inte så mycket för att skriva för hand längre, inte som förr i tiden (haha).

Jag ska snart ta tag i mig själv, åka och hälsa på Caroline, Niklas och deras Cornelia som nyss flyttat till en ny lägenhet. Blir mysigt, tar med mig kameran och testar nu istället, när det är ljust och med nytt objektiv. Först kaffe i soffan och sköna, avslappnade vardagskläder. Det blir en bra dag!

Tänkte också lägga upp lite bilder från nyår, men det blir ett senare inlägg. Mycket lyckad kväll hemma hos oss.

Den här bilden tog jag med telefonen häromdagen; älskar att fota solen av någon anledning, det går liksom inte riktigt att få det dåligt, väldigt tacksamt motiv.

Julafton firades hos Robert, Mia och Elly. Ganska lugnt och skönt då också och vi var hemma runt tolv på kvällen, skönt att vakna på juldagen och inte alls vara bakis. Fast iofs, trots att jag inte alls varit bakis någon dag så har jag känt mig så både igår och i morse pga att jag sovit så dåligt för den förbannade stormen. Den stora granen som står på vår innergård kämpar för sitt liv i stormen, inatt såg den ut att åka ner.

Sitter hemma och jobbar idag, ganska skönt att det går att göra så. Ska sätta igång med lite små fix på webbsidan och förbereda för en uppdatering som ska göras nästa vecka. Lägger upp några bilder från julafton:

Snart dags för nyårsafton! Den firas hemma hos oss i år. Jag har redan börjat förbereda dukningen. Med glädje. (Tant).

Hej hej!

Om man får se det positiva med att vara gammal i allt det negativa så pallrade jag mig upp halv sex i morse och åkte till gymmet. Spinning och Core. För andra gången den här veckan morgontränade jag. Riktigt bra start på dagen.

Helgen kommer bli väldigt lugn. Är det tänkt. Kanske att jag hinner med ett träningspass i morgon förmiddag innan det bär av till Bålsta för att hälsa på kusins nyfödda Charlie. Åh, vad jag önskar att Charlies farmor hade hunnit träffa honom…

Nu så, ska hugga tag i statistiken igen. Webbstatistiken. Siffror- verkligen min starka sida.

Nu är jag på väg hem från jobbet, barnvakt till Elly står på schemat. Härligt värre.

Och idag är det måndag. Igen. Men men, två veckor kvar till julafton, går antagligen väldigt snabbt. Ska även försöka vara ledig den 23:e, då vi alltid firar jul hos pappa. Känner att jag kan behöva en extra dag där runt jul, då jag kommer jobba en hel del i mellandagarna. Som alltid. Vad jag låter bitter. Det är jag inte. Eller jo, lite. Det känns som att jag har blivit berövad på hela hösten, tiden har gått så sjukt fort trots att jag inte alltid varit meganöjd. Jaja. Det blir nog bra. Ser fram emot 2012, har tänkt att det ska bli mitt år… Håller tummarna för det.

Det sägs även att jag ska till gymmet i morgon. INNAN jobbet. Hur tusan ska det gå? Jag har försökt förut, det slutar alltid med att jag somnar om. Alltid. Vi får se hur det går i morgon. Kan känna mig åtminstone lite nöjd med att jag bara tänker att jag ska gå till gymmet innan jobbet.

I morgon ska jag skynda mig från jobbet och åka hem och gosa med Elly som ska sova över hos oss då hennes föräldrar ska ut och roa sig på tjusig galapremiär. Hur mysigt som helst ska det bli, även om det finns en risk att det inte blir sådär överdrivet mycket och bra sömn på natten. Men det är det värt, alla gånger.

Det funkar bra på jobbet, men det är lite jobbigt att det inte är en fast anställning, att jag inte riktigt vet vad som kommer hända. Jag har inte tränat på evigheter och känner mig dålig pga det. Förra veckan när jag faktiskt hade bokat ett dans-pass på gymmet blev jag förvisso sjuk men ändå. Det är så svårt att hålla fast motivation, eller att få någon motivation alls när det är så mycket som känns förvirrande. Det känns lite som att jag är i någon sorts mellanperiod i livet. Jag kan inte riktigt förklara det, även om jag skulle vilja eftersom att det är skönt att skriva.

Jag är för tillfället fruktansvärt dålig på att leva i nuet, att se till de bra sakerna som händer just nu och bara acceptera läget som det är, det är mer som att jag försöker se fram i tiden utan att veta vad jag vill se där. Jag börjar inse att jag troligen måste sänka mina krav och börja ta det lite lugnt. Det kan inte vara sund att vilja att saker ska hända på en gång, pang bom. Speciellt när man inte ens vet vad det är för saker som man vill ska hända. Och så är det ju så dumt, för det känns som att jag missar så mycket när jag inte riktigt hänger med. Nej, det här är inget kul alls. Jag vet inte riktigt vilken tråd jag ska börja dra i.

Jag skulle behöva en förändring, en personlig sådan. Jag måste skärpa mig på vissa punkter, att ta det lugnt, inte stressa upp mig för att jag haft en dålig träningsperiod eller för att jag inte vet hur mitt liv ser ut om ett halvår eller år. Jag återkommer när jag har kommit på vad mer jag måste fixa. För det här går inte så länge till.

Det här inlägget skriver jag allra främst för min egen skull, jag behöver helt enkelt skriva av mig ordentligt. Idag var det exakt fyra veckor sen som min mamma ringde och berättade att min moster blivit inlagd på Hospice. Hon har haft cancer under en lång tid, det har gått upp och ner men hon har ändå varit hemma och klarat sig rätt bra även under de sämre perioderna. Några dagar tidigare hade hon varit på sjukhus och berättade för min mamma att läkarna hade sagt till henne att, om hon inte fortsatte med några mediciner alls så kunde hon förhoppningsvis leva till jul, och med mediciner lite längre. Den 12:e december ska hennes äldsta son Marcus, min kusin, få en son. Min moster Annelies största önskan just då var att hinna träffa sitt första barnbarn. Så fick hon åka hem från sjukhuset, för att några dagar senare bli inlagd på Hospice. Helt ofattbart hur snabbt det kan gå ibland.

Torsdag morgon satte jag och mamma oss i bilen till Enköping och sjukhuset. När vi kom in på avdelningen kände jag hur den kraft jag byggt upp sedan telefonsamtalet dagen innan bara försvann. Hennes yngsta barn, Nadine, hade sovit där över natten och det första jag gjorde när jag kom var att krama om henne. Länge, länge. Annelie låg i sängen och verkade knappt kontaktbar. Så förbannat frustrerande att inte kunna göra nånting alls. Jag tog med mig Nadine ner till centrum så att hon skulle få i sig lite mat. Någon timme senare när vi kom tillbaka så var rummet tomt. Kalla kårar längs hela kroppen. Vi tittade ut genom fönstret, och där stod mamma, med Annelie i rullstol bredvid sig och rökte! Tack och lov att de bara var utanför. Ner de kom in skrattade vi åt att Annelie helt plötsligt hade sagt till mamma att hon var så röksugen, och då fick hon minsann energi till att komma ut. ”Enda gången rökningen är något bra”, skojade vi.

Vi pratade en massa minnen, skrattade och bara umgicks. Det var hemskt att se Annelie sitta och plocka bankomatkort och foton ur sin plånbok och ge till Nadine. ”Inloggningarna till min mail, min blogg och mitt konto finns på en lapp hemma” och så vidare. Att man orkar! Jag är fortfarande helt fascinerad av hur man orkar fixa sånt när man vet att ens dagar är räknade. Och Nadine, hon ställde fråga efter fråga men var också lugn. Väl förberedd, men ändå inte.

Jag och mamma sov över i Annelies och de yngsta barnens lägenhet i Bålsta på kvällen och åkte tillbaka till sjukhuset morgon därpå. Då var hon minst lika pigg. Kvällen innan hade hon fått sjuksköterskorna att köra ut henne i rullstolen när hon ville röka. Det vart så konstigt. Att läkarna några dagar tidigare sagt att det kunde röra sig om dagar, och här var hon, pigg och pratglad och skojade och skrattade.  Vi åkte hem på fredagen och jag spenderade en välbehövlig kväll hemma hos storebror, svägerska, och brorsdotter tillsammans med Micke. På lördag förmiddag åkte vi tillbaka till sjukhuset. Jag hade sån ångest den dagen, minns jag. Jag satt i bilen och var på väg att börja gråta hela tiden. Jag var livrädd för att det bara hade vänt, och helt överväldigad över situationen. Jag visste inte att det skulle ta så hårt på mig, och jag trodde då att det berodde på något annat, men såhär i efterhand så förstår jag att det såklart berodde på aktuell situation. Mamma stannade över natten på lördagen och jag fick skjuts hem av morfar och Ragna. Ville bara hem och lägga mig under täcket. Innan jag gick gav jag Annelie en stor kram, höll hennes hand och sa; ”Vi ses snart”. Jag trodde att hon skulle hålla sig pigg några dagar till, jag skulle ju åka dit igen bara någon dag senare…

På måndagen jobbade jag som vanligt, men planerade att gå lite tidigare på tisdagen för att åka tillbaka till Enköping. Runt lunch ringde mamma mig och sa att sköterskan ringt och sagt att Annelie blivit värre. Men det verkade ändå inte vara någon ”panik”. Mamma skulle samla ihop sina saker på jobbet, och jag kunde vara med på ett möte jag hade på eftermiddagen, men skulle efter det skynda mig till tåget för att åka. Klockan var strax efter tolv när mamma ringde och förklarade läget. Jag skulle istället åka hem och ta bilen, hon skulle få skjuts.  Micke skulle till och med åka med mig till Bålsta och ta tåget hem, eftersom att jag inte kände mig bekväm med att köra hela vägen utan sällskap. Jag hade en märklig känsla i kroppen efter det samtalet, inte alls så konstigt kanske… Kvart över tre ringde jag till mamma, eftersom jag inte kunde koncentrera mig på nånting. Jag förstod direkt. Mamma grät i telefonen och kunde bara säga: ”Vi hann inte fram….”

Nadine hann till sjukhuset i tid, hon satt och höll Annelies hand in i det sista. Jag är så ledsen över att mamma, barnens pappa, sönerna, eller jag inte hann fram. Men jag är samtidigt så glad över att hon inte var ensam när hon dog. Det var den 18:e oktober. En solig och fin höstdag, precis på dagen en månad innan hon skulle fylla 43.

Det här är nog det jobbigaste blogginlägget jag någonsin har skrivit, och förhoppningsvis kommer att skriva. Men jag tipsade själv Nadine om att hon skulle skriva, det brukar på något vis kännas lite lättare då. Då tänker inte jag vara sämre.

De senaste veckorna har varit upp och ner. Det är ännu för tidigt att tänka på samtalet till mamma, när jag satt kvar på jobbet en stund och försökte fokusera men det slutade med att jag bara struntade i allt och sprang därifrån med tårarna rinnandes. Jag sa till Micke då att han inte fick ringa mig när jag var på väg hem, då skulle jag bryta ihop.  Mamma har varit ute hos barnen en hel del, och det har även jag. Jag var där i helgen, från lördag till söndag. De är så fina alla tre. Jag är så glad över att vi har fin kontakt, känns bra att kunna ställa upp för dem och det känns bra att de vet om att vi finns här. När det gäller mig själv… Ja, det går upp och ner där också. Jag är så fruktansvärt förbannad på den där jävla sjukdomen cancer. Den är vidrig. Jag fattar inte hur alldeles för unga människor tvingas lämna oss för tidigt på grund av några äckliga och hemska knutar. Usch. Känslorna ligger en del på ytan, men vi är många som hjälps åt. I fredags var jag och mamma och tände ljus på hennes mormors, morfars och någon annans släktings grav på Skogskyrkogården. Där kommer Annelie också att ligga, jag ska försöka ta mig dit så ofta jag kan och tända ljus.

På fredag är det begravning. Som vanligt ser jag alltid fram emot helgerna redan på måndagar, den här veckan hade dock kunnat få gå lite långsammare för en gång skull. Det kommer att bli en riktigt tung dag… Mycket sorg men också mycket kärlek. Efter det åker barnen med oss till Årsta. Vi ska göra roliga saker i helgen och bara kramas. Vara glada att vi lever och försöka ha det så bra det går.

Mina fina kusiner. Och Marcus som snart ska bli pappa.

På fredagen när jag kramade Annelie hejdå så sa hon till mig; ”Håll koll på barnen, se till att de sköter sig”. Jag lovade, och jag lovar fortfarande att jag ska göra det. De kommer klara sig så bra, även om de tvingats att bli lite extra vuxna lite snabbare än någon av oss trodde.

Jag avslutar det här inlägget med att säga som Marcus sa i lördags; ”Hon är inte borta, hon är bara någon annanstans”.

Finaste moster, jag saknar dig. Hoppas att du har det bra med mormor i himlen.

Sov gott.

Vila i frid

Jag har varit fruktansvärt dålig på att blogga på sistone. Men sommaren gjorde mig lite halvslö och sen har tiden bara flugit iväg. Dessutom så har jag vart otroligt osugen på att skriva, skönt att det har börjat komma tillbaka lite. Jag har nu jobbat fyra veckor på mitt nya jobb. Det första jobbet efter examen. Jobbar än så länge 50 % som webbredaktör hos en kund, fast är anställd av min senaste praktikplats Citat. Det går bra, det är lite trögt med en upplärning på halvtid, allt går lite långsammare. Men jag börjar komma in i rollen och det känns bättre och bättre för varje dag.

Hur som helst, nu är det fredag. Så skönt. Vädret har länge varit alldeles underbart, hösten visar sig hittills verkligen från sin bästa sida. Förra helgen var jag, Micke och mamma ute och skogen och plockade svamp på lördagen, som Micke sen lagade soppa på. Jag passade på att inviga min nya mobil och tog en massa kort som, som på något vis nästan alltid blir bra såhär på höstkanten. Jag har promenerat massor den här veckan, halvvägs till jobbet nästan varje dag, och idag träffade jag upp fina Caroline och lilla underbara Cornelia (som snart hunnit bli 2 hela månader) och det blev en promenad från jobbet (Värtahamnen) in till stan.

Igår åkte jag, tidigt, tidigt, ut till Arlanda för att hämta storebror, svägerska och brorsdotter som varit i NY i tio dagar. Herregud vad jag har längtat efter Elly. Den lilla pärlan.

Lägger upp några bilder istället, har redan slut på skrivinspiration. Ett steg i taget.

Och så två egobilder… Sånt får man göra i sin egen blogg tycker jag.

Jag fullkomligt älskar hösten när det är såhär. Gult, rött, brunt överallt. Och sol (än så länge). I helgen ska det fina vädret också hålla i sig, håller tummarna. Blir i så fall en tur med systemkameran någon dag.

Nu tar jag helg på riktigt!

Hej hej.

Tog med mig Canon, men jag vet inte riktigt, det vart inte så många bra lägen att fota med den, dessutom så kändes det inte helt hundra att släpa med sig den till stranden varje dag. Men ett par kort tog jag. Använde mest min lilla kompakta digitalkamera, slänger upp en hejvild blandning från bägge två.

Glada att vara vid liv efter flygresan ner...

Beachhäng

Sjukt stor och sjukt dyr öl längs ramblan.

Matmarknaden

Vitaminkick

Segrada Familia i mörker

Jag och Mike

Estrella-skål!

Sjukt god drink

Längs strandpromenaden

Tack och lov att rulltrapporna fungerade...

Fotade Anne när hon fotade Barcelona

Vi bodde tre kvarter från kyrkan

Jag vill redan åka tillbaka! Den lilla brännan jag äntligen skaffade mig försvann som vanligt på flyget och nästa vecka sätts hösten och allvaret på gång på riktigt.  Det är också väldigt spännande, men hade velat stanna lite till… en dag eller två, eller en vecka…